MyPerfectBaby

Det svåraste, menar hon, är normalitetsförlusten.

– Det är sånt som man inte tror att man är så jäkla rädd om,

 att uppfattas som normal. 

Men det visar hur små marginaler vi har egentligen,

 det räcker med lite sneda ögon och försenad talutveckling för att folk ska reagera.

Jag har förstått att det är så. 

Än sålänge har folk som har träffat Julian för första gången inte sett att han har Downs Syndrom,

det tycker jag är skönt. 

För jag tycker det kan vara jobbigt att svara på frågor ibland.

Jag har hela tiden trott att folk som har träffat Julian för första gången, har sett det, noterat det,

 men inte sagt något.

 Men sedan efteråt när vi pratar, så blir dem väldigt förvånade över att det är så.

Men han är ju så söt.

Han är ju så med hela tiden. 

Jo, det är han, men det kan man ju vara trots att man har downs ;)

Det kommer ju förstås att komma en tid längre fram när talet är grötigt eller förståndet tryter i ett       sammanhang ute bland folk, och blickarna kommer att riktas mot oss, kanske till och med kommentarer och frågor.

Men tills dess, ska jag njuta av hur det är NU.

En underbar och fin liten bebis som charmar alla som träffar honom!